<3
Fick nyss ett samtal från Martin. Han och Johan är på west coast riot, där bland annat Rise Against är och spelar. Fick höra en utav dom bästa och med betydelsefulla (om man kan säga så) låtar jag vet. Swing life away....kan säga att en och en annan tår fällde jag att. Shit alltså! Knepigt de där, för när jag lyssanr på den på spotify så händer inte så mycket, men nu. Kanke var de för att de var live, och allt lät så äkta? Allt kom, men bara för en kort stund..... Begravningen, alla minnen från han, hur skulle mitt liv sett ut om jag hade han? Hur hade våran relation idag varit? Hade jag varit faster? De är nåt jag ALDRIG kommer få svar på......
Jag har så svårt och visa mina känslor när de blir så här. Hatar mig själv för de. Nu när jag började gråta skyndade jag mig och stänge dörren så att pappa inet skulle fråga vad de var. Varför är jag så? En pappa eller mor ska ju alltid trösta och de ska inte vara något fel med de, men på nåt vis verkar de som om jag tycker de. Vill alltid visa mig så himla stark, vilket ja inte är. Men jag ska bli bättre! "Jag lovar och svär att jag ska bli en bättre på de!
Jag önskar mer än annat att han skulle vara här, jag saknar dig så Fredrik!!!
Nog om de där....lite kul ska vi väl ändå ha? Vad vore livet utan sina vänner, famlij (mat, kissa och baja) och sina skratt? =) INGET kan jag säga då! Jag älskar er alla så oerhört mycket, och jag trivs så bra med er. De är inte klokt vad jag trivs.
Har de hänt nåt under de året jag inte har skrivit här då? Hmm, ja de har de. Men de kan inte jag sitta och skriva här för er, för hur skulle då eran dag se ut om ni ska sitta är och läsa meter långa inlägget? De går ju nte begriper ni väl?
Så nu får de vara nog!
Astala vispa!
P.S Jag har fått en HYND D.S ;)
